Alltid vid tävling när det är burkvallaföre, oavsett om det är 2°C och lutar åt en kladdig gul/röd burk eller -17°C och en stenhård grön burk har jag alltid minst ett par testskidor där jag har grundat med 2-3 lager med Rex blå (115). Förutom att det leder till en standardisering som innebär att jag enklare kan protokollföra och analysera testerna i efterhand så är blå Rex suverän på att överföra sina fästegenskaper till ett ovanpåliggande lager, även då den inte fäster tillräckligt på egen hand. I varmare fören innebär det att jag kan valla tunnare och risken för sug från fästvallningen minskar avsevärt i förhållande till att bygga lager med en mjukare valla som har ”rätt” temperaturspann på burken. I kallare fören är den, så länge den läggs i väldigt tunna lager, hård nog för att inte ligga i och ge sug så länge den täcks med ett racinglager av en mer temperaturanpassad valla.
Givetvis är denna metod inte alltid bäst och det händer att det behövs en hårdare, mjukare eller segare grund för att hitta rätt balans mellan fästegenskaper och glidegenskaper. Men som nämnt i inledningen ger metoden mig ett sätt att standardisera fästvallatestningen. Något som annars är ett dilemma när det kommer till skidvallning. Och allt som oftast är det en variant baserad på denna metod som är den bästa och blir dagens tävlingsvallning.
Lämna ett svar